Balzacs sista tid

Skrivet av mig 14 december 2006,
dagen efter hans bortgång.

Vill passa på att tacka för allt stöd jag fått det sista dygnet. Betyder oerhört mycket!

Många har undrat hur det hela gick till och att det gick så fort. Jag tänkte passa på att berätta allt en gång till, både så att ni får höra och samtidigt för att få skriva av mig lite en dag som denna.

Det hela kom smygande lite under sommaren o hösten. Märkte att han blev stelare på något vis, kunde inte ta sig in i bilen lika lätt etc men han var ju trots allt några år så det är väl förståeligt. Sen i slutet av oktober-början november blev det helt plötsligt mycket värre. Han hade svårt att resa sig och man märkte att han hade mer ont än tidigare. Visste då inte om det var höften som spökade eller om det satt i ryggen. Jag bokade en tid hos veterinären. Han röntgades och man såg att han hade en skada mellan de två sista ryggkotorna (L7-S1 för er som förstår sånt). Skadan var inte så allvarlig så någon operation krävdes inte i första stadiet utan han sattes på smärtstillande och anti-inflammatoriskt preparat några veckor. Efter 1-2 veckor var jag tillbaka. Jag upplevde ingen större skillnad på honom men fick ändå rådet att fortsätta med samma medicin bara för den antiinflammatoriska verkans skull. Det gick några dagar. Han fick ondare och ondare och kunde nu inte sova på nätterna, knappt resa sig själv och var allmänt orolig. Jag åkte in akut själv en dag och beskrev läget och fick rådet att peppra honom med kortison ett dygn för att se resultatet. Det var en lugn natt! Äntligen kunde han sova till min och Daniels glädje. Vi var till veterinären igen dagen efter, nu till sjukgymnasten för att diskutera hur vi ska bygga upp honom igen så att han får tillräckligt med muskler för att slippa belasta sin skada. Träningssim 2-3 ggr/vecka i kombination med massage och mjukdelsbehandling var det som blev aktuellt + kortare promenader med benvikter och lite ojämnt underlag. Kortisonet fick han fortsätta på men nu i lite mer kontrollerad dos för att hålla smärtan i schack tills han fått upp lite muskulärt skydd. Matte fick nytändning. Det här kommer att gå bra bara vi ger det mycket tid och energi och jobbar tillsammans i stort sett varje dag ett halvår framåt innan man kan börja trappa ner lite. Vi gick ut i skogen morgonen efter. Balzac skulle gå på kuperad terräng och bygga muskler. Matte var helt målinriktad! Vi gick på och man märkte tydligt att Balzac hade lite problem när det blev för kuperat och promenaden blev inte lång. Den kvällen hade han ont igen. Kortisondosen dubblerades.

I helgen sydde jag benvikter och började samla på mig 10-kronor som skulle fungera som vikter. 8 stycken skulle vi ha innan vi kunde börja träna på allvar (vi hann aldrig börja). I måndags började vi rehab i form av hundsim. Allt gick över förväntan. Han var jätte- duktig och verkade till och med tycka det var riktigt skönt fastän han blev väldigt trött efteråt. Morgonen efter fick jag en smärre chock när han inte kunde resa sig och knappt inte kunde gå. Vi tog oss ut till bilen om än väldigt ostadigt. Trodde först det var kraftig träningsvärk men tyckte det var konstigt att han inte alls hade någon sorts styrsel i bakdelen av en sån sak. Jag fick nästan gå å hålla honom i rätt läge och leda honom åt vilket håll han skulle gå. Man kanske kan säga att bakdelen betedde sig som kraftigt berusad. Vände han sig för snabbt så ramlade baken omkull etc. Jag blev orolig och när det inte verkade bli något bättre under dagen så ringde jag veterinären och fick en tid till sen eftermiddag. Då visar det sig att hans ryggrad hade svullnat upp o vätskefyllts så pass att den blockerade nerverna ner till benen. Höger bakben var då nästan helt förlamat men han kunde gå om man hjälpte till att hålla upp honom. Han fick en kraftig dos kortison som skulle ta ner svullnaden. Pratade med sjukgymnasten och hon blev bestört. Det är väldigt ovanligt att patienter reagerar negativt på en så pass skonsam rehab som simning ändå är. Nu fanns det inte många andra alternativ men hon skulle göra vad hon kunde.

Matte försökte kyla ner svullnaden med kylpåsar och allt som stod i hennes makt men på kvällen blir det värre o värre o när vi försöker bära ut honom för att pissa en sista gång vid 22-tiden var han så gott som helt förlamad. Hela bakpartiet och bakbenen släpade i backen när man lyfte honom. I och med att han vare sig kunde stå eller sitta själv så kunde han heller inte göra sig av med avföring o urin. Som ni förstår är det inte så uppskattat för vuxna hundar att ligga ner och göra på sig. Det förekommer inte på kartan. Eftersom han fått en kraftig kortisondos så ökar törsten. Han visade tydligt flera gånger i timmen att han ville ha vatten och han drack säkert flera liter varje gång. Magen växte och var stenhård. På småtimmarna kommer första laddningen. Kortisonet hade fuckat upp magen totalt så det sprutar hejdlöst med diarré. Det var oerhört jobbigt att se sin hund i det skicket och han mådde oerhört dåligt av att inte kunna styra sig själv. Matte försöker hålla skenet uppe och berömmer när han äntligen lättar lite på trycket. Försöker torka rent och byta underlag så gott det går. Fanns ju inte en möjlighet att få in honom i duschen och jag visste ju att det skulle komma mer, men iaf så att han inte ska behöva ligga i sin egen skit. Matte torkar och tillbringar natten i vardagsrummet. Försöker byta underlag så gott o ofta det går. Balzac ligger mest stilla hela natten, infann sig mer och mer i läget och verkar till mattes största tröst vid det laget inte ha det minsta ont. Han sov och snarkade rätt mycket, tom när matte satt och torkade honom ren. Vad som då oroade mig mest var om jag skulle våga ge honom mer vätska. Hans mage var verkligen hur stor som helst och stenhård. Vad händer när det blir för mycket? Vilken "ventil" pajar först, utåt eller inåt? Till sist klarade jag inte av situationen längre utan ringer Bagarmossens akutsjukhus. Klockan var då runt 2 på natten och jag hade fått in Daniel i sovrummet för att ev kunna sova lite innan han skulle upp och till jobbet. Fick rådet att hunden måste fortsätta få dricka vatten. Till sist kommer han släppa på trycket och inte kunna hålla sig längre, om det inte är så att urinblåsan också är förlamad. Vad som hände då fick jag aldrig riktigt något svar på. Hon tyckte iaf att jag skulle invänta morgonen och vända mig till min egen veterinär som känner till fallet.

Jag gav Balzac återigen vatten och han drack som om det var det enda vatten han sett på flera dygn. Jag la mig nog ner en stund och jag vet inte om jag hann nicka till lite innan jag hörde att det var dags att sätta igång och torka och byta underlag igen. Då märkte jag även att det fanns en liten blöt fläck på handduken så då förstod jag att urin börjar sippra ut rätt väg iallafall. Kändes i det stadiet som en lättnad. Så fort jag försökte flytta honom lite eller vid minsta ansträngning så sipprade det ut mer och mer även om det inte var många centiliter. Han ligger där han ligger och kommer ingenstans. Vill vända sig emellanåt men eftersom han bara kan resa sig upp halvt om halvt på frambenen och försöker vrida sig själv så ligger baken åt helt fel håll. Han verkar knappt ha någon känsel kvar. Matte försöker bära och hjälpa så gott det går. Veterinären hade sagt att det är inte mycket man kan göra än att låta honom vila och hoppas att svullnaden och därmed förlamningen går över så fort som möjligt. Kylpåsen används flitigt men måste in i frysen lite då och då. Försökte med frusna ärter, majs och lite allt möjligt. Han verkade i början av kvällen tycka det var skönt men ju längre natten går ju mindre verkar han reagera när man kommer och lägger dit något som bör uppfattas som iskallt.

På morgonen är det ingen förbättring alls. Daniel begav sig hemåt för att jobba och matte förstod att hon inte skulle bege sig långt ifrån vardagsrummet den dagen. La mig på soffan och somnade nog en kvart eller så. Telefonen ringde och jag var tvungen att åka iväg på ett möte under vilda protester. Jag kände mig så elak när jag lämnade min egen hund i det skicket helt själv och hjälplös där på golvet, utan möjlighet att röra sig, kunna dricka eller någonting. Det var två långa timmar. Tänk om han skulle försöka resa sig och ramla så att benen hamnade åt olika håll och bryter något. Var med en otrolig rädsla jag öppnade dörren när jag äntligen kom hem igen. Till min lättnad ligger han kvar i sin korg i vardagsrummet.. om än lite mer snett. Han hade velat lämna korgen men inte kunnat. Gick fram och märkte att hela underlaget nu var urintäkt och även avföring rann ut lite mer konstant. Han verkar ha mist kontrollen även över de musklerna nu. Ringde veterinären för att beskriva läget men hade väl egentligen redan bestämt mig. Så här ska han inte behöva ligga ens ett dygn till. Visst fanns det kanske fortfarande en liten möjlighet att svullnaden skulle lägga sig men chanserna minskade drastiskt och nu behövde han även akut hjälp via kateter för att kunna tappa sig helt. Jag kände mer och mer hopplöshet. Vad vi än försökt med under hela denna process så blev det större bakslag än någon tidigare kunnat ana. Om han nu trots allt skulle överleva, vad skulle det bli för liv? Visst kanske han har 1-2 år kvar rent statistiskt men skulle det livet präglas av rehabövningar, veterinärbesök och kortison så var det inte värt en timmes lidande till i det skick han nu låg. Jag insåg att jag var tvungen att fatta hans sista och svåraste beslut. Veterinären tyckte jag resonerade rätt.

Fick en tid 1,5 timme senare. Nu kände jag att jag inte vill vänta en minut längre utan åka på en gång så den halvtimmen innan morsan och Lisa tagit sig hem från sina jobb var väldigt lång. Jag satt mest och grät med Balzac i knät. Han kollade på mig och försökte resa sig för att komma upp i nivå så han skulle kunna trösta. Jag  försökte tvätta honom så ren jag kunde men det kom bara mer och mer. Jag kände mig så dålig för att han skulle få avsluta sitt liv i detta skick men hade inget val. Vi lastade in honom i bilen med korg och allt. Han låg med huvudet i min hand hela vägen in och likaså så fick han somna in liggandes i sin egen korg på golvet i mitt knä. Allt gick väldigt lugnt och fridfullt. Han fick först en lugnande spruta men han är ju som han är, ville inte riktigt släppa taget och missa något utan ögonen ville vara med och se vad som hände. Han hade knappt något tryck kvar i sina bakben där de skulle sätta kanylen. Inte ens när den sista vätskan sprutades in ville han stänga av helt. Försökte säga åt honom att våga släppa taget och blunda men han vägrade. Han somnade in med öppna ögon, men ändå en väldigt lugn och fridfull blick. Nu är han redo för nya äventyr där på andra sidan. Jag är övertygad om att hans syster Åzita stod å välkomnade honom där.

Igår hemma på eftermiddagen var det jobbigaste jag varit med om. Det gick inte att sitta eller ligga utan var tvungen att hela tiden gå runt även om tårarna sprutade och hela jag skakade. Pratade rätt mycket i telefon så gått det gick. Skönt att höra allas minnen av Balzac. Det fick en att inse vilken speciell hund han verkligen var! Full av energi och glädje innan han det sista året började gå ner sig lite mer och bli gammal. Tyvärr så är det ju den bilden som ligger som mest aktuell så det hjälpte mig att höra alla andras bilder av honom som inte sett honom på ett tag. Jag försökte så gått det gick sysselsätta mig med något för att kunna tänka på annat ett tag. Sorterade papper etc men fick avbryta allt hela tiden. Hade ingen kontroll över min kropp riktigt och fick dåligt med luft. Till sist insåg jag att jag skulle ta mig ut. Mer eller mindre av rutin tog jag med mig Balzacs koppel ut på en sista promenad. Kände mig rätt fånig men kändes ändå rätt på något vis. Den promenaden fick mig ner på lite bättre nivå igen. Visst är det tufft men livet måste gå vidare! Han slapp iallafall lida och det känns som jag fattade helt rätt beslut vid rätt tidpunkt. Jag skulle mått ännu sämre igår om jag hade fått se honom ligga där o förnedras ännu mer. Det var den tuffaste och längsta dagen i mitt liv o plötsligt insåg jag att den dagen jag hämtade hem honom som 7 veckors bebis var en av de lyckligaste dagarna. Den hunden har skänkt mig så oerhört mycket glädje och upplevelser. Han har fått mig till den jag är idag och genom honom har jag träffat en av mina absolut bästa tjejpolare Ingrid som jag är oerhört tacksam över att ha i min umgängeskrets.

Senare på kvällen igår kom Daniel över. Han lyckades tack o lov få mig på andra tankar några sekunder emellanåt och till sist somnade jag i soffan i hans knä. Skulle jag inte haft honom där tror jag inte jag skulle ha fått sova i natt heller så det kändes som en enorm lättnad.

I morse när man slog upp ögonen kunde jag höra Balzacs djupa andetag nästan flämtande nedanför sängen i korgen. Men där stod inte längre någon korg. Då insåg man helt plötsligt hur tyst det var. Skrämmande tyst! När Daniel åkte gick jag upp och satte mig vid tvn. Gick inte att ligga kvar och lyssna på tystnaden. Hade Gucci i famnen och satt och funderade på hur mycket hon förstår av vad som hänt. Tror inte hon insett att "brorsan" är borta för alltid än men samtidigt så vet jag att hon förstod att han var väldigt sjuk igår. Hon stod och luktade på honom rätt länge och väl. Vi får se om man märker någon skillnad på henne om några dagar när hon kanske börjar inse att livet inte är som det brukar längre. Hon har inte längre någon att ligga och lurpassa på runt hörnen.

Idag sitter man på jobbet igen men det är tufft. Mycket tuffare än vad jag skulle kunnat föreställa mig och det här kommer nog att ta flera veckor om inte månader att hinna ikapp känslomässigt. Var man än vänder sig är det något som påminner om honom, givetvis hemma och här på jobbet (han var ju med mig här på dagarna) men även var man än åker så här i början kommer han komma upp i tankarna. Han var ju ständigt med överallt som min trogne följeslagare. Men livet måste gå vidare.

Jag får börja på en ny kula här och nu!
Dags för lunch... vi höres!

Kram på er alla! Tack för att ni finns!